Brynäs är tillbaka i SHL. Herrlaget är tillbaka i den högsta serien och en fuktig filt har lyfts bort från tusen och åter tusen supportrar runt om i Sverige, från sportchefer och klubbdirektörer och från spelarna själva. Luften är klarare än någonsin och framtiden är här.
Trots lättnaden är det en helt annan bild jag kommer att minnas mest från den här säsongen. Bilden av tre män som såg ut som sfinxar, män med beslutsamhet blick, män som var utsända som trygghetens apostlar. En ikonisk bild som slutade med att 397 dagar utanför SHL inte blev 398.
När Brynäs spelade sin första match i årets Hockeyallsvenskan gjorde man det fredagen den 22 september. Laget mötte AIK på hemmaplan. Jack Kopacka gjorde 1-0 efter fyra minuter och Brynäs vann med 5-2. Bakom spelarbänken stod Anders Carlsson, Ove Molin och Niklas Gällstedt. Alla tre med allvar i blicken, alla tre fokuserade på detaljer, helheter och med en sak gemensam. Brynäs skulle tillbaka.
Under säsongen har vi inte sett några våldsamma känsloyttringar från herrarna bakom bänken. Tvärtom har dom talat om tålamod. Tålamod med spelet, tålamod med spelarna, tålamod med resultaten.
Jag kände samma tålamod växa hos mig när förstod vad man skapat. När Anton Rödin inte längre var lagkapten bidrog han mer än någonsin, när Jacob Blomqvist log över sina minuter i hockeyallsvenskan trots sin plats långt bak i forwardskön och när Damian Clara utvecklades genom varje erfarenhet en ny match gav honom kände också jag mig allt tryggare. Jag kunde andas ut. Man hade förstått att degraderingen och den serie man skulle vinna var något helt annat än vad man erfarit tidigare. En respekt för motståndare och Hockeyallsvenskan som jag bara drömt om fanns där.
Visst förtjänar spelare som Kelleher, Kopacka och Vesel allt beröm. Spelare som varit skillnaden i många matcher.
Men. För det finns alltid ett men.
Brynäs tacksamhet över vad Johan Larsson visat som ledare, vad Simon Bertilsson visat som auktoritet, vad Jordie Benn visat i finalen, vad Theo Lindstein visat i mod, vad Linus Öhlund visat i lojalitet måste vara stor. Å då har jag inte ens nämnt vad Greg Scott alltid visar. Utan allt detta hade den här kvällen inte varit möjlig.
Slutsignalen ljöd för länge sedan. Vi var många som stod, satt, låg kvar bland bänkraderna. Några ögon var fuktiga, andra var stolta, alla var stolta och lättade.
Sfinxerna hade hållit om varandra. Jag hade sett tårarna av lättnad hos spelare och tårarna av stolthet bland supportrarna. Människor som aldrig tidigare sett varandra hade kramat om varandra som om livet kommit åter. Det var en publik som kommer att berätta för sina barnbarn att dom var på plats på Johanneshov och vars barnbarn kommer att berätta detsamma för sina.
Jag har haft förmånen att få vara på plats när Brynäs vann SM-guld 1993, 1999 och 2012. Det var stort. Den här kvällen känns på något märkligt sätt större, viktigare och stoltare.
Jag tror att det beror på dom tre sfinxarna. Tillsammans med spelarna skapade man ett lag som fick brynäsare att vara stolta. Tillsammans med spelarna skapade man ett lag som fört samman många olika viljor mot ett mål.
Visst är segern mot Djurgården historisk och viktig, men för Brynäs var segern mot AIK den 22 september början på ett helande, ett läkande, en målmedvetenhet.
När den nedstämde publikvärden tittar på mig som om han ville gå hem går jag mot utgången. När jag går förbi honom säger han ett stillsamt grattis. Jag stannar upp och vi förbrödras i en insikt om den enes glädje är en annans sorg.
När jag är på väg in i katakomberna under läktarna vänder jag mig om. För mitt inre hör jag tusentals röster som sjunger något om Brynäs och att man är tillbaka, för mitt inre ser jag ett jublande lag i vita tröjor som firar som segrare ska göra.
Målet är nått. Brynäs spelar åter i SHL.
Sätter mig i bilen. Känner tacksamhet gentemot sfinxerna, mot laget och för upplevelsen Letar fram den bästa musiken och styr ut mot Europaväg 4. Det blir en lång hemresa. Men den är inte lika lång när man vet att Brynäs redan är hemma. Hemma i SHL.
ERIK SANDBERG
Uterinken - Platsen där drömmar föds 